Höjden av rädsla för mig är SPINDLAR. Sitter lugnt och fint vid min dator, eller om jag ska vara ärlig vid R´s dator (den är något snabbare) och kollar in vilken bikini jag ska köpa på nätet, i högra ögonvrån ser jag något snabbt som tar sig fram på mitt fina slipade fiskbensparkett golv. Svart och långbent...Uhhhh...det är en spindel och jag är ensam hemma. Hur ska detta gå?!?
Är uppe på benen innan det hinner slå ett ytterligare slag i hjärtat, pulsen ökar och svetten börjar sippra. Jag måste döda den, det finns inte en chans att jag kan få ro i min kropp om den skall finnas kvar i mitt hem. Får tag i hushållsrullen, drar ut ca 4 meter papper, bunkrar samman pappret och inser att det är för mycket papper för att jag ska ha kontroll på dödadet. Tar bort mer än hälften, tar ett djupt andetag, spindeln har nu förflyttat sig flera meter från utgångsläget. Jag tar sats, kastar mig ner med pappret i handen och trycker allt vad jag kan. Släpper pappret reser mig upp, hmmm, ska pappret ligga kvar på golvet nu? Finns det risk att spindeln fortfarande lever, kanske den bestämmer sig för att snabbt krypa upp för min arm och in under min tröja om jag lyfter på pappret... Bestämmer mig för att först gå in på toaletten, öppna toalocket och bana rak väg in i avloppet. Tar mod till mig, håller andan, lyfter på pappret och där under finns en platt spindel. Känner äcklandet över detta vidriga djur, är det ens ett djur? Den är ju inte ens söt. Kanske det är en varelse? Tar pappret kastar det fort i toan och ser fridfullt på när vattnet forsar ner och pappret försvinner i toalettstolen. Lugnet sprider sig i min kropp, och en känsla av stolthet, jag kan jag minsann!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar