Jag hoppar av

Igår kväll skrev jag ett inlägg på min blogg som jag efter nattens betänketid bestämde mig för att ta bort. Varför? Ja det kan man undra, detta är min blogg, jag får skriva vad jag vill. Det är min vardag, min fest, mina tankar och mina funderingar. Detta är min ventil ut. Gillar man inte det man läser så låt bli att läs.

Jag har många fina vänner, en jättefin familj, en finfin fästman, och en finfin liten son. Men livet är inte alltid en dans på rosor för det. Jag är inte den som låtsas att jag har det mest perfekta livet. Det finns dem som tycker att jag har det, och såklart beror det på vad/vem man jämför med.

När man är som jag, en känslig filosof, kan minsta lilla få en tillfälligt ur balans. Jag önskar ibland att jag var lika tuff som förr, en ångvält som bara körde på. Men jag har förändrats. Jag vill vara så som jag är nu, ibland blir jag dock osäker på vem det är? Hur är jag?

Jag älskar min son, tro inget annat. Jag kan dock erkänna att sedan han kom till mitt liv har det mesta varit upp och ned. Ibland har det känts som om jag försvunnit. Kraven på mig själv har varit skyhöga, så höga att jag nu inser att jag tappat fotfästet. Jag försöker sänka ribban lite men det gör mig osäker och det känns lite som om jag famlar runt i mörkret. Det känns som ett yrseltillstånd, Var är jag? Vad är lagom? Good enough, ja det är ju det jag försöker påminner mig själv att leva efter, hur har jag kunnat glömma? Att uppnå perfektion har gjort mig trött, osäker, yr, ledsen, men det sämsta är, var fan är jag?

Good enough, bloggen är döpt så för att påminna mig om att det räcker så. Att få barn fick mig dock att glömma det. Efter månader av strävan efter perfektion kan jag säga att jag blivit olycklig. Olycklig på mig själv, ingen annan än jag har satt upp alla krav och måsten.

Men nu räcker det, jag hoppar fan av det perfekta tåget NU!