Idag har jag och H varit på långpromenad med en mammavän och hennes lilla. Hurtiga som vi skulle vara bestämde vi oss för att gå magle runt. H hade precis somnat så en timmes promenad borde ju gå finfint. Lilla A var vaken och spanade ut från sittvagnen genom sina coola solbrillor, nöjd och belåten. Vi spurtade på, kom nästan hela vägen till sjörröd innan lilla A blev ledsen. Otröstlig för en liten stund. Kommer det gå över? Nej! Vi tittar oss omkring, kan man amma mitt i rondellen? Lilla A är uppenbarligen hungrig. Nöden har ingen lag, vi får matpausa i busskuren. H har nu vaknat och ligger och tittar med sina stora blå, precis som om han vet att det inte är läge att föra väsen nu. Stolt mamma över min sons ypperligt beteende promenerar vi vidare. Bla, bla, bla...
Vrrååållll.... Va? Var kom det ifrån? Nej, det är från min vagn. H vrålar, nej han gråter inte, han vrålar. Vill inte ha nappen, inte bli lite skakad i vagnen, ingenting hjälper. Vad är fel? Har inget val, får stanna och sätta mig på närmaste sten och amma. Hej alla cyklister etc mitt på cykelvägen, här sitter jag och ammar mitt barn. Kul! H blir dock inte nöjd, han fortsätter att vråla. Kan inte lägga ner honom i vagnen igen för då blir han hysterisk. Ok, här står vi, någonstans närmare Sjörröd än Hässleholm, mitt barn är hysteriskt och vägrar ligga i vagnen, jag har ingen overall, bara en åkpåse. Åhh... Ja det fanns inget annat att göra än att bära honom hem i famnen och A fick köra båda vagnarna, varav en var tom. H somnar till slut i min famn, och jag vågar prova att lägga ner honom, dock inte helt komplikationsfritt.
Puhh, 2 h senare, kommer vi hem och innanför dörren. H ler stort mot mig och jag kan inte låta bli att le tillbaka. Inte heller kan man låta bli att undra, vad var fel och varför är det så mycket bättre nu?
Slutsats: Det är från och med nu slut på liggvagn. Hoppas innerligt att lite utsikt kan göra promenaden gladare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar